Flera minns finanskrisen i början av 1990-talet. Det var då det stora partyt för banker och finansinstitut ägde rum. Plötsligt fick de låna ut hur mycket pengar de ville – med allvarliga konsekvenser som följd. Regeringen bidrog också till krisen, alla var med på banan, statliga och privata, och drev på framåt mot en explosionspunkt.
Krisen grundades på 1980-talet
Grunden till finanskrisen på 1990-talet går tillbaka till 1980-talet med beslut som togs av dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis, uppbackad av finansministern Kjell-Olof Feldt. Beslutet som togs var att avlägsna kreditmarknadsregleringarna som begränsade utlåningen av pengar. Över natten kunde plötsligt bankerna och kreditinstituten låna ut hur mycket de ville. Ingen riksbank styrde längre kreditgivning. Detta kallades ”Novemberrevolutionen” i mannamun eftersom detta skedde i november 1985. Innan beslutet togs fanns en regel som sa att utlåningsbeloppet högst kunde öka med summan av förväntad inflation med tillägg av förväntad tillväxt.
Utlåning på steroider
Bankerna tryckte nu gaspedalen i botten och lånade ut pengar till finansbolagen som lånade vidare till fastighetsbolagen. Utlåningsvolymen gick plötsligt på steroider och ökade med hela 50 %. Bankernas lönsamhet gick upp rekordsnabbt. Stadshypoteks VD Lars Wohlin var den enda som höjde rösten och ifrågasatte det tagna beslutet att avreglera.
1980-talet var ett stort fastighetsparty. Nybyggandet dubblades och fastighetspriserna i Stockholm steg med 790 %. Stegringen fortsatte på 1990-talet till något som i backspegeln skulle benämnas som ”fastighetsprisbubblan”. Man betalade långt mer än det egentliga värdet, vilket skulle leda till svidande förluster längre fram. Hyresinkomsterna täckte inte priser och driftskostnader på långa vägar.
Haveriet
Regeringens agerande påverkade kraschen. Efter genomförda reformer som bidragit till denna krissituation vände kurvan nedåt. Reformer som den fria finansmarknaden, de ändrade ränteavdragen och att försöka flytta Sverige från hög till låg inflation gav inte önskat resultat.
Fastighetskrisen bröt troligtvis ut i samband med att finansbolaget Nyckeln ställde in sina betalningar år 1990. Detta drog ner flera banker och finansbolag. Flera bolag hamnade i ekonomiska problem, viket ledde fram till att Nordbanken gick över till bankstödsnämnden och blev statlig. Flera finansprofiler förlorade stora summor pengar. Kommersiella fastigheter förlorade så mycket som 60-70 % av sitt värde och prisfallet spred sig också till privatbostäder.
År 1992 orsakade denna valutaspekulation att vår fasta växelkurs totalhavererade. För att försvara kronkursen höjde man vår marginalränta till 500 % den 16-21 september eftersom pengar fördes ut ur landet när kronan försvagats. Inte förrän 1994 var fastighetskrisen passerad men det tog många år för priser att stabilisera sig på normal nivå. Samma år ersattes marginalräntan av reporäntan.
Sveriges skattebetalare, den i folkmun så kallade ”bankakuten”, lämnade sitt bidrag på 64 miljarder kronor till bankstödsnämnden för att städa upp.
Konkurser på löpande band
Nästan 1000 av fastighetsbolagen konkursade och fastighetsbranschen fick se en radikal omstrukturering där banker gick in som ägare. Dagens största bolag som exempelvis Norrporten och Kungsleden med flera bildades i denna omstrukturering.